Jetzt ist es serviert. Nochmal. Die Natur hat sich und uns Menschen ihre Opulenz offenbart. Wir sind alle von Natur. Ein Individuum in dem großen Wunder, das wir Natur nennen. Niemand ist allein. Mittsommer ist da, den största manifestationen bland årets alla stora högtider. Underverken öppnas åt våra sinnen. Bland dessa en av de mest framstående berättelser om det eviga livets repetition av sig själv. Berättelsen har nyligen haft premiär igen, längs åarna, längs våra sjöstränder. I huvudrollerna är som alltid Åsandsländan, Danica och kusinen Vulgata, den stora sjösandsländan, båda ur den berömda släkten Ephemera.

Efter många månaders liv, med boende längs bottnarna, stiger de mot ytan, kränger av sig våtdräkten, vecklar ut sina vingar, blåser upp dem, man kan se hur vattenytan buktar under fötterna, lyfter och flyger in bland sommarklädda lövverk. Klär om ytterligare en gång till bröllopskläder, möter sin älskare i en virvlande dans och tillsammans formar de allt för nästa generation i ’rymdkapslar’ som innehåller precis allt. De sjösätts av honas ordnade, snirklade flygturer varefter hon, efter sitt fullbordade åtagande, sträcker ut sina vingar på vattenytan och dör. Hela skådespelet är över på några timmar.

Jag tycker att den här föreställningen är en av de största upplevelserna på året. En koncentrerad berättelse om skapelsen och livets mening. Sommardansens triumf kring midsommar. Avsikten med själva existensen där vi alla ingår.

Det finns sportfiskare som ordnar sin kalender efter de här sländornas plan och räknar upplevelsen som större än själva fisket. Det är lätt att hålla med. Det är ett behov, väl värt att vårda och ta tillvara, att skaffa sig en egen uppfattning om varför vi är här.

Med önskan om en fin midsommar åt alla!

Helgi Jonsson