Sköna maj! Välkommen till vår bygd igen, skaldade finlandssvensken Johan Ludvig Runeberg så välformulerat att texten har sjungits miljontals gånger i Hälsingborgaren Lars Magnus Béens tonsättning just idag. Vi gör det igen!

Denna efterlängtade dag inleder den årstid som är förknippad med mer av längtan och förväntningar än någon annan säsong. Ibland kan man fråga sig om det är längtan bort från någonting, den mörka, kalla vintern, eller längtan till någonting som är starkast just nu. I år är det tveklöst en längtan bort från den farsot som förlamar stora delar av världen. Slipper vi den så blir det nog bra igen, tänker vi så som vi är vana att tänka. Det går över, ska du se, säger vi till varann. Vi är vana vid det och så blir det väl även den här gången. Eller?

Ovissheten är alltid en plåga eftersom den innehåller tvivel om hur den oklara framtiden ska bli. Pessimismen tär på vår energi. Optimismen får tränga sig fram för att omsättas i konkret handling. Vårt ’jävlaranamma’ finns ju kvar och just nu är det väl det vi menar när vi talar om det sköna som förväntas av maj och mej.

Redan har vi ställt om våra liv, för den tid som det behövs, för att återgå till det normala inom kort. Har vi tänkt. Tror vi. Och det är det vi hoppas på. Att allt ska bli som vanligt.
Det blir bra. Det ordnar sig. Kanske? Eller?

Ja, det finns ett fortsatt liv efter ”detta”, men det är onekligen ett bra tillfälle att fundera över om det är något vi ska passa på att justera i vår livsföring. Vi vet ju om att vi människor tär ovanligt och onödigt hårt på naturens resurser och den miljö som är vårt livsrum. Mätningar just nu visar att medan vi mår som vi mår, då mår till och med luften vi andas lite bättre än vad den varit med om på länge.

Vi bor i ett välordnat land med beundransvärd kunskap i de system som ska värna våra liv. Allt blir inte perfekt men trots allt lever vi med världens hyggligaste förhållanden. Den erfarenhet vi samlar på oss nu kan bli värdefull på många sätt. En fråga som avsomnat, men som Folkhälsomyndigheten nu kräver att vi ska ställa oss, den lyder: ”Är det nödvändigt?”

Det finns många behov och perspektiv som träffas av den frågeställningen. En del är odiskutabla. Till exempel hälsan, jobben och själva freden. Men allt övrigt då, stort eller smått? Är det nödvändigt att konsumera som vi gör? Även det som inte passerat kroppen räknas som konsumtion!

Det är i alla fall nödvändigt att fiska! Det måste vi inse! Men är man ett gäng på fem fiskare behöver man inte använda fem bilar. Det finns femsitsiga! Som till och med bjuder på den gemenskap vi vill återfå just nu! Längtan efter att sitta trångt har aldrig varit större!

Glad vår!

Önskar
/Helge Jonsson