Den känsla man har efter en fiskedag på pimpel isen är svår att beskriva, den kan bara upplevas. Det hettar i kinderna, glåmigheten är försvunnen, i spegeln möter man en ny person övertygad om att upplevelsen är större än fångsten och att behållningen är obeskrivbar med vanliga ord. Har man lyckan att kunna servera en egenfångad, vild fisk är stoltheten obeskrivlig och smaksensationen bortom det upplevda. Så är det varje gång. På den tiden det bara fanns handdrivna isborrar satte sig skärljudet i öronen och kunde spelas upp igen. Svish….. svich…. svish!  På avstånd såg man ut som om man fångade in någonting. Armarna svängde sig så som när man samlar ihop något och konturerna av  en själv fäste sig i soleskensbilden. När det svartnade i hålet var man framme. I andra änden av den tunneln skulle man möta Grundsjörödingen genom den lina som lyfte fisken eller brast och lät rödingen simma hem igen. I båda fallen kunde man tala om livlina.

Skådespelet upprepar sig och har pågått i århundraden, längre tillbaka med isbill eller yxa. Då orkade man göra kanske bara ett hål om dagen. Insatsen var mer värd. Och fångsten antagligen större. Men inte bättre!  Det är samma rödingsläkte idag som då och som det har varit i flera tusen år. Säg sju, åtta! Hur märkvärdigt är inte det!

Glad Påsk!

Helge Jonsson, Långå FVOF  Långåfisket