”Vår framtid är gemensam. Vi kommer att uppleva den tillsammans. Vi måste forma den tillsammans.” Det sa dåvarande statsministern, Olof Palme, vid öppnandet av FN:s första världsomfattande konferens om den mänskliga miljön. Den hölls i Stockholm 1972 och de 114 deltagande länderna enades om att den 5 juni skulle bli ’Världsmiljödagen’.
För ett par dagar sedan upprepades konferensen i Stockholm, nu som 50-årsjubileum. Det har hänt en del på 50 år, varav en del åt rätt håll men mycket åt fel. Värdet och behållningen av konferensen består egentligen i kunskaper och slutsatser som uppstått i förberedelserna. Det synliga resultat består i avtalens åtaganden, oenighet om vad som är genomförbart och ökad insikt om allvaret som är större än någonsin. Den utveckling som konferensen syftat till att styra, det bildar naturligtvis hopp, samtidigt som överkonsumtionen ökar. Allt räknas ju som konsumtion, även det som inte passerar kroppen.
Världens samlade, ansvarskännande nationer gör ett gott arbete, den teknologiska utvecklingen leder till framsteg, människors medvetenhet ökar liksom flera av utsläppen! Upptäckter av hot mot klimatet vidgas både i form av det som syns och det som märks storskaligt eller upptäcks genom nya metoder och förfinade mätinstrument. Nanosmå plastpartiklar lär ha hittas i lungvävnad hos barn, rapporteras det som exempel på nya former av ’nedskräpning’. Det går inte att gömma sig för problemen.
Allt fler känner oro, en del kanske till och med ångest inför framtidens klimat, knappast en konstruktiv känsla. Många bryr sig inte och anser sig ha lyckad erfarenhet av den aningslösheten. Förhoppningar och krav lägger vi på politiker och samhälle. Gör något, förtusan, innan det är försent!
Den största och mest bekymmersamma utmaningen är att vi måste ändra vår personliga livsföring. Det är där konsekvenserna uppstår! Jag vill inte skapa oro och olust så därför tar jag på mig hela skulden själv. JAG måste ändra mig! Den som vill kan ansluta.
Förklaringen är min orimliga överkonsumtion. Jag hade det inte så från början under min uppväxt i Långå och levde bra även då. Tills jag var nio år bar vi brunnsvatten från grannen. Den som upplevt den bördan vet vad som menas med hushållning. Ett halvt glas vatten till tandborstningen på kvällen! Jag vill inte ens nämna hur jag har det idag. Trots insikt, eller kanske just därför.
Mitt engagemang för natur och miljö bygger bland annat på behov av naturupplevelser och sportfiske. Men! I bortre änden av min elledning finns en torrlagd fiskesträcka. Bortom min rentvättade skjorta löddrar sig andningsvattnet i fiskens livsrum. Den pelletsmatade gravlaxen ligger på fatet där strömmingen låg förr. Bakom pappersinsamlingen finns ett kalhygge. Protesterna riktas mot leverantörerna som ger mig det jag köper, det jag vill ha!
Mitt äldsta barnbarn ska göra värnplikten i höst. Han frågade om min erfarenhet. Jag sa: Det du upplever först är att allt onödigt skalas bort! Allt? Allt!
Det går det med!
Helge Jonsson 5 juni 2022